Detta inlägget kan bli lite djupt. Så pallar du inte kan du sluta läsa.

Innan idag så skrev jag om min tacksamhet till dom människor jag omger mig med.

Nu kom en känsla av ensamhet. Den knackar på ibland och överrumplar mig fullständigt.
Jag är ju inte ensam.
Jag har dom omkring mig som jag vill ha.
Jag tror inte jag kan höra (känna) när en person ger mig beröm. Varför ska det vara så svårt och ta det till sig?
Jag förväntar mig att deras beröm och fina ord är ironiska. Varifrån kommer min kassa självkänsla?
Är det för att jag är så van att ge att jag inte förväntar mig att få tillbaka?
Ibland orkar jag inte ge, för min energi är slut.
Varifrån ska jag få min inputt, min energi?

Just idag skulle jag nog behöva höra:
Jag tycker om dig

Men det kanske folk säger hela tiden men jag slätar över det med ursäkter.

Dax att tagga ner. Andas och stilla mitt brus. Då kanske jag kan höra vad andra verkligen säger.

Kram

Idag sitter jag ute i trädgården och bloggar.
Jag känner mig så oerhört tacksam för dom fina människor jag omger mig med. Min fina familj <3 , alla kunniga hästmänniskor av diverse kategorier, mina vänner. Jag älskar er!

Igår var hästtandläkaren här på återbesök. Lillan är friskförklarad och kan börja ridas igen. En sån stor lättnad!

Manjanas hälta var en hovböld. Den hade spruckit igår så nu är hon också ridbar igen.

Ettan fick sin hoppsadel. Bättre kunde den inte sitta.

Snart är min rygg bra igen. Ska börja skritta lite idag. Det är bra för rörligheten i ryggen.

Ha en underbar dag mina vänner!
Vad känner du dig tacksam över?

Kram